Let’s take the Europavalresultat for a spin…

Innan Europavalet diskuterades det hurvida detta val skulle påverka höstens val. Jag tror att det kommer att göra det, fast kanske inte som diskussionerna gick innan Europavalet.

Valresultatet har tolkats som att det går bra för partier vänster om socialdemokratin i allmänhet, och Miljöpartiet i synnerhet. Europavalet kom att handla om allt annat än ekonomi och jobb. I stället var det klimatfrågan, jämställdhetsfrågor och grisknorrar som dominerade. Det är förmodligen inte en alltför djärv gissning att höstens val kommer att handla om andra frågor. Så på vilket sätt kan Europavalet påverka höstens val?

1) Miljöpartiet har moment med sig ut från Europavalet. Frågan är om de orkar hålla i politiken och framstå som regeringsfähiga, eller om diverse interna grupperingar tar chansen och för fram sina förslag, nu ”när det går bra”.

2) Socialdemokraterna verkar krokna lite i de sista opinionsundersökningarna innan sommaren. Det kan vara en demobiliseringseffekt från Europavalet. Frågan är om man lyckas starta om sin valrörelse igen.

3) Även inom socialdemokratin finns de grupper som vill ta Europavalet ”for a spin” och radikalisera politiken eftersom det nu finns en vänstervind som socialdemokratin riskerar att missa. Detta kan visa sig vara förödande. Sett i ljuset av att man behöver någon form av omstart är frågan hur detta ska ske utan att man för den skull äventyrar landets ekonomi.

Gärna radikala förslag när det gäller klimatfrågan och jämställdheten. Men i riksdagsvalet kommer frågan om landets ekonomin att vara central. Många av dem som tycker Gudrun verkar bra och att det är dags att göra något åt klimatet, har också lån på sina villor. Mitten i svensk politik må ha förskjutits åt vänster i vissa frågor. Men socialdemokratins styrka är insikten att en stark ekonomi är det en effektiv politik mot arbetslöshet och en politik för en bättre skola och sjukvård måste bygga på. Den insikten måste få leda höstens valrörelse. Det är som alltid, för att citera en framgångsrik politisk kampanj ”…the economy, stupid.”

PS Att ta resultatet från en opinionsundersökning ”for a spin” har jag hämtat från filmen Presidenten och Mrs Wade. Och citatet ”It’s the economy stupid” är hämtat från Bill Clintons första presidentvalskampanj.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Malin Lernfelts förlorade heder – post scriptum

Några avslutande iakttagelser:

GP (ob lib) är den ledande tidningen i Göteborg och därmed en av de viktigaste aktörerna i stadens politiska diskussion. Under diskussionen med GPs ledarskribent Malin Lernfelt har några saker inträffat som jag inte riktigt känner igen från den liberala ideologin och dess anammande av fri och öppen debatt.

1) Efter att via sociala medier ha debatterat med Malin Lernfelt kändes det naturligt att följa henne på twitter. Men si det gick inte eftersom hon blockat mig. Nu är det inget jag kommer att ligga sömnlös för. Men lite underligt är det att en liberal debattör stänger ute meningsmotståndare.

2) Malin Lernfelt använde GPs ledarblogg för att bemöta det jag skrivit. Eftersom jag bemött detta under gårdagen tänkte jag att det kunde vara av intresse för debatten att i kommentarsfältet lägga ut en länk till mitt svar. Idag är den kommentaren raderad.

På ett principiellt plan tycker jag att detta agerande borde föranleda en diskussion på GPs ledarredaktion om hur man beter sig i den politiska debatten. Som ledarskribent företräder man inte bara sig själv, utan hela tidningen. De flesta företag har en policy om hur deras medarbetare ska hantera facebook, bloggar och twitter. Jag vet inte om GP har en sådan. Men om de har en, är jag säker på att det inte står att man ska blocka de som har andra åsikter och radera kritiska kommentarer.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 3 kommentarer

Malin Lernfelts förlorade heder 2.0

I fredags bloggade jag om Malin Lernfelt, ledarskribent på GP och hennes situationsanpassade argumentationsteknik. Över helgen har Malin tydligen härsknat till och funnit anledning att gå i svaromål via GPs ledarblogg. Hennes svar kan ni läsa här.

Malin Lernfelt menar i sitt svar det är skillnad på det hon skrev i januari och det hon skrev i juli. Hon anklagar oss som haft synpunkter på det hon skriver för att inte läsa innantill. Så låt oss gå igenom detta systematiskt.

I slutet av 2013 startade det så kallade fruktuppropet. Det handlade om att det var orättvist att vissa barn hade råd att ta med frukt i skolan och att skolan borde tillhandahålla gratis frukt. Syftet var att värna den kostnadsfria skolan.

Malin Lernfelt skriver om detta den 26 januari 2014:

”Samtidigt finns det någonstans ändå en gräns för vad människor bör kunna kräva av oss andra. En punkt där brist på ansvarstagande passerat all form av anständighet.

För mig går den gränsen vid Fruktkampen, en Facebookgrupp som de senaste dagarna florerat i flera olika medier. Deras huvudsyfte är att bekämpa frukten föräldrar skickar med sina barn till skolan. Den och matsäckarna som efterfrågas några gånger per termin. Skolan skall enligt fruktkämparna vara gratis in absurdum och föräldrar inte ha något ansvar för någonting. Dessa bortskämda barnfamiljer står mig upp i halsen.”

Så här långt kommenterar Malin det hon uppfattar som ett förbud för föräldrar som har råd, att skicka med frukt till skolan. Men avslutningsvis kommer en mer principiell hållning:

”Fruktkämparna måste inse att samhället inte kan bekosta allt åt alla. Om vi vill att våra barn i framtiden skall ha en bra skola och våra äldre en god omsorg håller det inte att gapa sig hesa efter gratis frukt. Något ansvar har faktiskt människor som själva väljer att sätta barn till världen.”

Om man bortser från ledarskribentens något nedvärderande ton, så menar hon att det finns viktigare verksamheter att bekosta än just gratis frukt. Här är inte kritiken riktad mot det missriktade jämställdhetskravet att om inte barn A har råd med frukt så ska inte heller barn B få ta med frukt till skolan. Här handlar det inte om, som Malin Lernfelt skriver i ledarbloggen att ”…eftersom skolan står för det grundläggande är det okej att föräldrar bidrar med den onödiga men lite trevliga guldkanten ibland”. Om magnituden på resurserna är att kunna finansiera ”bra skola” och ”en god omsorg” av våra äldre, handlar det rimligen om mer än kostnaden för ett äpple här och där.

Så över till händelserna i juli. Bakgrunden är att en stadsdelsnämnd i Göteborg, den i Askim-Frölunda-Högsbo har ett underskott som till stor del beror på ökade kostnader för individ- och familjeomsorg (socialtjänsten). I ett tjänstemannaförslag fanns det med ett antal punkter om hur dess pengar skulle kunna sparas, bland annat att dra in frukten för förskolebarn.

Detta upphöjs av GP till ett politiskt beslut  förslag (uppdaterat 20:11 den 7 juli) – trots att man vet att de rödgröna politikerna i stadsdelsnämnden specifikt sagt till tjänstemännen i stadsdelen, att frukten inte var aktuell att spara på. Kort sagt, rent hittepå.

I en artikel den 2 juli i GP kommenterar Malin Lernfelt detta som en av många punkter som hon finner misshagliga med det rödgröna styret i Göteborg.

”Göteborg är i dag, efter 20 år av rödgrönt styre, en stad där förskolebarn inte ens får frukt.”

Att det nu är självklart att samhället ska satsa på frukt åt förskolebarn – vilket jag tycker är bra – måste givetvis ställas mot det tidigare principiella uttalandet att man inte ska ”skrika sig hesa efter gratis frukt”.

I januari gick Malin till storms mot som vad jag kan läsa mig till, det hon uppfattade som kravställande bortskämda barnfamiljer som krävde gratis frukt i skolan. I juli går Malin till storms mot misshagliga rödgröna politiker som hon dessutom felaktigt påstår vill ta bort gratis frukt.

Till skillnad från Malin Lernfelts inlägg på GPs ledarblogg har jag bifogat länkar så att den som läser kan bilda sig en egen uppfattning. Januariartikeln kan läsas här, och juliartikeln kan läsas här.

Så något om Malin Lernfelts tonläge. Rubriken i Malins inlägg är ”Dumskallarnas sammansvärjning” och utan att namnge någon, så benämns Malins belackare för Bill och Bull, hämtat från Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Jag har, förutom min egen blogg, noterat att två andra tagit upp Malin Lernfelts olika fruktinlägg. Det är Björn Werner på Nöjesguiden och Sanna Schiller på Alliansfrittsverige. Båda inläggen har ett civiliserat tonläge. Men när Malin Lernfelt beskriver dessa så framställs det så här: ”Jag har också funderat på varför Bill och Bull är så superarga på mig att de tappat alla koncept. Vad det är som fått vuxna människor så upprörda och förtvivlade att de utan eftertanke ägnar sig åt aggressiva påhopp (som jag definitivt inte tänker länka) vilka gör att de mest av allt påminner om jättearga fjortisar på skolgården?”. Jag har ovan länkat till dessa ”aggressiva påhopp” som ”jättearga fjortisar på skolgården” skrivit. Döm själva.

När det gäller liknelsen med Bill och Bull så kanske inte Malin Lernfelt är medveten om vilken förolämpning det är. Gösta Knutssons figurer Bill och Bull anses nämligen vara karikatyrer på sådana personer som under 1930- och 1940-talet som återupprepade nazisternas (elake Måns) argument mot bättre vetande. Lägg till detta att vi som kritiserat Malin kallas för ”vänstertroll”. Begreppet ”troll” hänför sig till anonyma personer som vräker ur sig invektiv och osanningar i kommentarsraderna. GPs ledarsida är en viktig röst i det demokratisaka samtalet i Göteborg. Jag därför blir minst sagt fundersam över GPs ledarskribents bidrag till det demokratiska samtalet i Göteborg. Hittepåkritik och rena oförskämdheter mot dem som inte delar ledarskribentens uppfattning är inte särskilt konstruktivt och det minskar tidningens trovärdighet. Det förlorar vi alla på.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 7 kommentarer

Liten hjälpreda att navigera i opinionsundersökningsträsket

Under politikerveckan i Almedalen har tre stycken opinionsundersökningar presenterats. Eller snarare, två undersökningar plus bakgrundsdata. Detta har fått mig att fundera på om det inte borde finnas en liten hjälpreda att navigera bland den uppsjö av undersökningar som kommer att publiceras fram till valdagen. Så, utan inbördes ordning, här är en Opinionsundersökningar for dummies:

1. Var försiktig med att ta till dig analyser gjorda av tidningar som använder ”chock”, ”käftsmäll” och andra förstärkningsord för att göra förändringar, som inte ens är statistiskt säkerställda, intressanta. Eller föresten, var allmänt försiktig med de analyser som presenteras, oavsett media.

2. Det där med statistikt säkerställd förändringar är en viktig punkt. Den korta historien är att all statistik bygger på sannolikhetslära. Det resultat som presenteras är det som ligger i mitten av det som är sannolikt och kan variera med +/- ett antal procentenheter. Så om socialdemokraterna har 32,7% i en undersökning och intervallet är +/- 2% kan det faktiska resultatet ligga mellan 30,7% och 34,7%. Och det finns faktiskt en viss chans/risk att resultatet ligger utanför detta intervall. Det kallas för konfidensintervall och det kan exempelvis vara 95%. Det innebär i detta exempel, att det finns en 95-procentig sannolikhet att socialdemokraternas stöd i opinionen är 32,7% +/- 2%. Och således 5% sannolikhet att resultatet är ett helt annat. Varför då redovisa resultatet med en decimal? Tja, det ser ju redligare ut…

3. Hur kan man få fram ett resultat genom att bara intervjua 1000 personer? Det finns ju miljontals röstberättigade? A just question, sire (Ormtunga i Sagan om de två tornen). Svaret är återigen att det hänger ihop med sannolikhetsläran. Och för att detta ska funka måste man slumpa ut de som svarar så att de blir representativa. Det finns exempelvis institut som har egenrekryterade (dvs man får själv anmäla sig själv till en webbpanel) paneler. Är dessa urval slumpvisa? Nix pix.

4. Svarar alla som blir kontaktade? Nej, och det stökar till det med det slumpvisa urvalet. Här kommer två problem in i bilden. Antag att ett visst partis sympatisörer inte går att nås via telefon. Då blir det problem med representativiteten. Och samma sak gäller de så kallade digitala paneler som finns. Partier med sympatisörer som inte kan nås digitalt ger problem med representativiteten. Så vilken metod är bäst? Jag håller än så länge på de institut som gör telefonintervjuer, så länge de även slumpar ut mobiltelefonnummer. Det andra problemet heter sommar. Antag att ett visst parti har väljare som har sommarsemester i juni. Det innebär att en mätning i juni riskerar att bli missvisande. Detsamma gäller om vissa väljare är svåra att nå osv.

5. Eftersom det är en del som inte svarar på frågorna som ställs i en undersökning viktar de olika instituten resultatet på lite olika sätt. Varje institut har sin viktning baserad på tidigare erfarenheter och tillkortakommanden. Lite förenklat: Antag att det behövs 25 svar av kvinnor i åldern 25-30 år för att få ett representativt urval. Men så svarar bara 20 personer i den gruppen. Hmmm. Vad göra? Enkelt. Vi viktar upp svaren så att varje svar är värt 25/20. Dvs ett svar att man avser att rösta på Moderaterna blir värt 1,25.

6. Av ovanstående följer några enkla regler:

  • Man ska inte jämföra olika institut med varandra. Se trender i de olika instituten istället.
  • Förändringar som inte är statistikst säkerställda är inte säkerställda. Det innebär inte att de är osanna. Några ledtrådar till att själv avgöra detta är: Är detta en del i en långsiktig förändring, där var och en av förändringarna inte är statistiskt säkerställda, men trenden nedåt- eller uppåtgående, samt har det hänt något i politiken som förklarar drastiska förskjutningar i väljarkåren.
  • En undersökning mår bäst av att ses i ljuset av tidigare undersökningar från samma institut. Även om förändringar är statistiskt säkerställda.
  • Var försiktig med att tolka mätningar gjorda i juli och i början av augusti.

7. Så har vi det här med mobilisering av sina egna väljare. När olika partier innan valrörlesen har höga respektive låga opinionssiffror beror det ofta på att deras väljare är extremt mobiliserade (t ex socialdemokratiska väljare som tycker illa om Alliansen eller alliansväljare som tycker illa om Alliansen). Ju närmare valet man kommer desto mer mobiliseras partiernas väljare. Sålunda kan Centerpartiet gå från 3% till 5% i ett nafs.Det beror oftast inte på fiffiga (som grisknorrar) utspel, utan att det funnits latenta väljare som vaknat till.

8. Till sist. Det är ju så många osäkra väljare så mycket kan fortfarande hända. Ja, det kan det. Men inte beroende på att det finns osäkra väljare. Dessa tenderar att fördela sig ungefär som partisympatierna. Och även om det är en övervikt at demobiliserade alliansväljare som kanske ger ett något bättre utfall för Alliansen, så räcker det inte.  Annorlunda uttryckt, om inget dramatiskt inträffar så kommer Alliansen att vara mindre än de rödgröna.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Malin Lernfelts förlorade heder

I början av veckan gick GPs ledarskribent Malin Lernfelt till storms mot de politiker som hon påstod vill ta bort frukten från förskolan. Det var inga nådiga ord Malin hade till övers för det rödgröna styret i Göteborg.

”Göteborg är i dag, efter 20 år av rödgrönt styre, en stad där förskolebarn inte ens får frukt.”

Hela texten finns här.

Det är inte första gången gratis frukt upprör Malin Lernfeldt. I januari i år går samma Malin till storms mot de som kräver att samhället ska betala barnens frukt (sic!).

”Sluta gapa efter gratis frukt. Lite ansvar har människor som valt att sätta barn till världen”

Hela den texten finns här.

Det är fullt möjligt att Malin mellan januari och juli i år drabbats av Kommande Julars Ande och plötsligt kommit till insikt. Än mer sannolikt är att GPs ledarredaktion i allmänhet och Malin Lernfelt i synnerhet drabbats av valfeber.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , ,