I fredags bloggade jag om Malin Lernfelt, ledarskribent på GP och hennes situationsanpassade argumentationsteknik. Över helgen har Malin tydligen härsknat till och funnit anledning att gå i svaromål via GPs ledarblogg. Hennes svar kan ni läsa här.
Malin Lernfelt menar i sitt svar det är skillnad på det hon skrev i januari och det hon skrev i juli. Hon anklagar oss som haft synpunkter på det hon skriver för att inte läsa innantill. Så låt oss gå igenom detta systematiskt.
I slutet av 2013 startade det så kallade fruktuppropet. Det handlade om att det var orättvist att vissa barn hade råd att ta med frukt i skolan och att skolan borde tillhandahålla gratis frukt. Syftet var att värna den kostnadsfria skolan.
Malin Lernfelt skriver om detta den 26 januari 2014:
”Samtidigt finns det någonstans ändå en gräns för vad människor bör kunna kräva av oss andra. En punkt där brist på ansvarstagande passerat all form av anständighet.
För mig går den gränsen vid Fruktkampen, en Facebookgrupp som de senaste dagarna florerat i flera olika medier. Deras huvudsyfte är att bekämpa frukten föräldrar skickar med sina barn till skolan. Den och matsäckarna som efterfrågas några gånger per termin. Skolan skall enligt fruktkämparna vara gratis in absurdum och föräldrar inte ha något ansvar för någonting. Dessa bortskämda barnfamiljer står mig upp i halsen.”
Så här långt kommenterar Malin det hon uppfattar som ett förbud för föräldrar som har råd, att skicka med frukt till skolan. Men avslutningsvis kommer en mer principiell hållning:
”Fruktkämparna måste inse att samhället inte kan bekosta allt åt alla. Om vi vill att våra barn i framtiden skall ha en bra skola och våra äldre en god omsorg håller det inte att gapa sig hesa efter gratis frukt. Något ansvar har faktiskt människor som själva väljer att sätta barn till världen.”
Om man bortser från ledarskribentens något nedvärderande ton, så menar hon att det finns viktigare verksamheter att bekosta än just gratis frukt. Här är inte kritiken riktad mot det missriktade jämställdhetskravet att om inte barn A har råd med frukt så ska inte heller barn B få ta med frukt till skolan. Här handlar det inte om, som Malin Lernfelt skriver i ledarbloggen att ”…eftersom skolan står för det grundläggande är det okej att föräldrar bidrar med den onödiga men lite trevliga guldkanten ibland”. Om magnituden på resurserna är att kunna finansiera ”bra skola” och ”en god omsorg” av våra äldre, handlar det rimligen om mer än kostnaden för ett äpple här och där.
Så över till händelserna i juli. Bakgrunden är att en stadsdelsnämnd i Göteborg, den i Askim-Frölunda-Högsbo har ett underskott som till stor del beror på ökade kostnader för individ- och familjeomsorg (socialtjänsten). I ett tjänstemannaförslag fanns det med ett antal punkter om hur dess pengar skulle kunna sparas, bland annat att dra in frukten för förskolebarn.
Detta upphöjs av GP till ett politiskt beslut förslag (uppdaterat 20:11 den 7 juli) – trots att man vet att de rödgröna politikerna i stadsdelsnämnden specifikt sagt till tjänstemännen i stadsdelen, att frukten inte var aktuell att spara på. Kort sagt, rent hittepå.
I en artikel den 2 juli i GP kommenterar Malin Lernfelt detta som en av många punkter som hon finner misshagliga med det rödgröna styret i Göteborg.
”Göteborg är i dag, efter 20 år av rödgrönt styre, en stad där förskolebarn inte ens får frukt.”
Att det nu är självklart att samhället ska satsa på frukt åt förskolebarn – vilket jag tycker är bra – måste givetvis ställas mot det tidigare principiella uttalandet att man inte ska ”skrika sig hesa efter gratis frukt”.
I januari gick Malin till storms mot som vad jag kan läsa mig till, det hon uppfattade som kravställande bortskämda barnfamiljer som krävde gratis frukt i skolan. I juli går Malin till storms mot misshagliga rödgröna politiker som hon dessutom felaktigt påstår vill ta bort gratis frukt.
Till skillnad från Malin Lernfelts inlägg på GPs ledarblogg har jag bifogat länkar så att den som läser kan bilda sig en egen uppfattning. Januariartikeln kan läsas här, och juliartikeln kan läsas här.
Så något om Malin Lernfelts tonläge. Rubriken i Malins inlägg är ”Dumskallarnas sammansvärjning” och utan att namnge någon, så benämns Malins belackare för Bill och Bull, hämtat från Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Jag har, förutom min egen blogg, noterat att två andra tagit upp Malin Lernfelts olika fruktinlägg. Det är Björn Werner på Nöjesguiden och Sanna Schiller på Alliansfrittsverige. Båda inläggen har ett civiliserat tonläge. Men när Malin Lernfelt beskriver dessa så framställs det så här: ”Jag har också funderat på varför Bill och Bull är så superarga på mig att de tappat alla koncept. Vad det är som fått vuxna människor så upprörda och förtvivlade att de utan eftertanke ägnar sig åt aggressiva påhopp (som jag definitivt inte tänker länka) vilka gör att de mest av allt påminner om jättearga fjortisar på skolgården?”. Jag har ovan länkat till dessa ”aggressiva påhopp” som ”jättearga fjortisar på skolgården” skrivit. Döm själva.
När det gäller liknelsen med Bill och Bull så kanske inte Malin Lernfelt är medveten om vilken förolämpning det är. Gösta Knutssons figurer Bill och Bull anses nämligen vara karikatyrer på sådana personer som under 1930- och 1940-talet som återupprepade nazisternas (elake Måns) argument mot bättre vetande. Lägg till detta att vi som kritiserat Malin kallas för ”vänstertroll”. Begreppet ”troll” hänför sig till anonyma personer som vräker ur sig invektiv och osanningar i kommentarsraderna. GPs ledarsida är en viktig röst i det demokratisaka samtalet i Göteborg. Jag därför blir minst sagt fundersam över GPs ledarskribents bidrag till det demokratiska samtalet i Göteborg. Hittepåkritik och rena oförskämdheter mot dem som inte delar ledarskribentens uppfattning är inte särskilt konstruktivt och det minskar tidningens trovärdighet. Det förlorar vi alla på.