Kortedalatankar

Idag publicerar SvD en ny Sifo-undersökning som ger Sverigedemokraterna vågmästarrollen i höstens val. Det var inte en fråga om, utan en fråga om när. Samma dag meddelar Reinfeldt att han och allianspartierna kommer att göra livet surt för en rödgrön minoritetsregering. Skälet för det är att oppositionen en gång stoppat ett alliansförslag om sänkt statlig inkomstskatt.

Antag nu att Sverigedemokraterna blir vågmästare. Deras möjlighet att få inflytande bygger på en fortsatt blockpolitik. Från Socialdemokraternas sida har påpekats att Sverige måste ha en handlingskraftig regering efter valet och att det då kan vara smart att inte cementera blockpolitiken. Mest att tjäna på en fortsatt blockpolitik har Moderaterna, och Sverigedemokraterna. Möjligen också Kristdemokraterna. Kanske ska diverse utspel om asylsökande från dessa partier ses mot den bakgrunden.

Men Centerpartiet och Folkpartiet har mindre att tjäna på blockpolitiken. Efter en valförlust för Alliansen alltså. Så vad gör de när stridsdimman lagt sig? Vinner en realpolitisk linje där man under de kommande åren kan tänka sig att göra upp med de rödgröna? Eller grävs skyttegravarna än djupare?

Många väljare står i valet och kvalet mellan de olika blocken. Kanske oroar de sig för vad en politisk instabilitet i form av höjda räntor och en mer osäker arbetsmarknad för med sig. För dem borde frågan vara enkel: Vem har störst möjlighet att regera landet i minoritet? Är det en grälsjuk, hämdlysten och hyfsat idéfattig Reinfeldt, eller en erfaren och samarbetsvillig förhandlare med vilja och idéer som Löfven? Vem har störst möjligheter att sy ihop svåra politiska beslut utan att ge Sverigedemokraterna ett inflytande som vida överstiger deras röstandel?

I filmens värld, om man är amerikansk president som håller på att förlora ett val, är det lätt att bli omvald. Man startar ett krig. Jo, det finns en och annan som menar att det även gäller den verkliga världen.

En av de bästa filmerna i genren är ”Wag the dog”. Att vifta på hunden innebär att man skapar något oviktigt för att få bort fokus från det som är viktigt och verkligt. Fritt översatt innebär Wag the dog, att man ska fokusera på hunden som viftar på svansen, inte på svansen som eventuellt viftar på hunden.

När jag såg filmen tyckte jag att den var briljant samtidigt som jag hoppades att politiska ledare inte skulle vara så cyniska. I varje fall inte svenska. Jag hade fel. De konflikter som vi idag har i världen skapar ett enormt lidande och driver människor på flykt för sina liv. Det är inte första gången det sker, och dessvärre inte den sista gången. Sverige har och kommer att ha en viktig uppgift att som en av de rika länderna, hantera detta.

Men nu försöker sig moderaterna på en svensk Wag the dog. Och till skillnad från filmen är det inte påhittade konflikter som används, utan här tas lidanden gisslan för inhemska politiska syften.

I sitt sommartal i helgen öppnade Fredrik Reinfeldt en debatt om den förmodade ökade flyktingströmmen och vad den innebär för möjligheten att satsa på skola, vård och omsorg. En del kommentatorer var lite osäkra på om detta var ett utslag av statsmannamässig storsinthet mot omvärlden eller snöd kampanjtaktik för att bättra på urusla opinionssiffror.

Idag kom svaret. Bildt och Borg håller presskonferens om det utsatta världsläget och vilka problem det kommer att ställa på den ekonomiska politiken. Varför? Jo, i förra valet sägs det att moderaterna hade draghjälp av den ekonomiska krisen. Den draghjälpen lyser med sin frånvaro i detta val. Så vad göra? Jo moderaterna kampanjstab försöker skapa en egen kris. Man försöker vifta på hunden.

Vad kommer härnäst? Presskonferens om att Norge invaderar Sverige? I filmen Wag the dog försökte man få amerikanska väljare att tro att Canada invaderade USA. Så varför inte.

Se gärna filmen.

Innan Europavalet diskuterades det hurvida detta val skulle påverka höstens val. Jag tror att det kommer att göra det, fast kanske inte som diskussionerna gick innan Europavalet.

Valresultatet har tolkats som att det går bra för partier vänster om socialdemokratin i allmänhet, och Miljöpartiet i synnerhet. Europavalet kom att handla om allt annat än ekonomi och jobb. I stället var det klimatfrågan, jämställdhetsfrågor och grisknorrar som dominerade. Det är förmodligen inte en alltför djärv gissning att höstens val kommer att handla om andra frågor. Så på vilket sätt kan Europavalet påverka höstens val?

1) Miljöpartiet har moment med sig ut från Europavalet. Frågan är om de orkar hålla i politiken och framstå som regeringsfähiga, eller om diverse interna grupperingar tar chansen och för fram sina förslag, nu ”när det går bra”.

2) Socialdemokraterna verkar krokna lite i de sista opinionsundersökningarna innan sommaren. Det kan vara en demobiliseringseffekt från Europavalet. Frågan är om man lyckas starta om sin valrörelse igen.

3) Även inom socialdemokratin finns de grupper som vill ta Europavalet ”for a spin” och radikalisera politiken eftersom det nu finns en vänstervind som socialdemokratin riskerar att missa. Detta kan visa sig vara förödande. Sett i ljuset av att man behöver någon form av omstart är frågan hur detta ska ske utan att man för den skull äventyrar landets ekonomi.

Gärna radikala förslag när det gäller klimatfrågan och jämställdheten. Men i riksdagsvalet kommer frågan om landets ekonomin att vara central. Många av dem som tycker Gudrun verkar bra och att det är dags att göra något åt klimatet, har också lån på sina villor. Mitten i svensk politik må ha förskjutits åt vänster i vissa frågor. Men socialdemokratins styrka är insikten att en stark ekonomi är det en effektiv politik mot arbetslöshet och en politik för en bättre skola och sjukvård måste bygga på. Den insikten måste få leda höstens valrörelse. Det är som alltid, för att citera en framgångsrik politisk kampanj ”…the economy, stupid.”

PS Att ta resultatet från en opinionsundersökning ”for a spin” har jag hämtat från filmen Presidenten och Mrs Wade. Och citatet ”It’s the economy stupid” är hämtat från Bill Clintons första presidentvalskampanj.

Under politikerveckan i Almedalen har tre stycken opinionsundersökningar presenterats. Eller snarare, två undersökningar plus bakgrundsdata. Detta har fått mig att fundera på om det inte borde finnas en liten hjälpreda att navigera bland den uppsjö av undersökningar som kommer att publiceras fram till valdagen. Så, utan inbördes ordning, här är en Opinionsundersökningar for dummies:

1. Var försiktig med att ta till dig analyser gjorda av tidningar som använder ”chock”, ”käftsmäll” och andra förstärkningsord för att göra förändringar, som inte ens är statistiskt säkerställda, intressanta. Eller föresten, var allmänt försiktig med de analyser som presenteras, oavsett media.

2. Det där med statistikt säkerställd förändringar är en viktig punkt. Den korta historien är att all statistik bygger på sannolikhetslära. Det resultat som presenteras är det som ligger i mitten av det som är sannolikt och kan variera med +/- ett antal procentenheter. Så om socialdemokraterna har 32,7% i en undersökning och intervallet är +/- 2% kan det faktiska resultatet ligga mellan 30,7% och 34,7%. Och det finns faktiskt en viss chans/risk att resultatet ligger utanför detta intervall. Det kallas för konfidensintervall och det kan exempelvis vara 95%. Det innebär i detta exempel, att det finns en 95-procentig sannolikhet att socialdemokraternas stöd i opinionen är 32,7% +/- 2%. Och således 5% sannolikhet att resultatet är ett helt annat. Varför då redovisa resultatet med en decimal? Tja, det ser ju redligare ut…

3. Hur kan man få fram ett resultat genom att bara intervjua 1000 personer? Det finns ju miljontals röstberättigade? A just question, sire (Ormtunga i Sagan om de två tornen). Svaret är återigen att det hänger ihop med sannolikhetsläran. Och för att detta ska funka måste man slumpa ut de som svarar så att de blir representativa. Det finns exempelvis institut som har egenrekryterade (dvs man får själv anmäla sig själv till en webbpanel) paneler. Är dessa urval slumpvisa? Nix pix.

4. Svarar alla som blir kontaktade? Nej, och det stökar till det med det slumpvisa urvalet. Här kommer två problem in i bilden. Antag att ett visst partis sympatisörer inte går att nås via telefon. Då blir det problem med representativiteten. Och samma sak gäller de så kallade digitala paneler som finns. Partier med sympatisörer som inte kan nås digitalt ger problem med representativiteten. Så vilken metod är bäst? Jag håller än så länge på de institut som gör telefonintervjuer, så länge de även slumpar ut mobiltelefonnummer. Det andra problemet heter sommar. Antag att ett visst parti har väljare som har sommarsemester i juni. Det innebär att en mätning i juni riskerar att bli missvisande. Detsamma gäller om vissa väljare är svåra att nå osv.

5. Eftersom det är en del som inte svarar på frågorna som ställs i en undersökning viktar de olika instituten resultatet på lite olika sätt. Varje institut har sin viktning baserad på tidigare erfarenheter och tillkortakommanden. Lite förenklat: Antag att det behövs 25 svar av kvinnor i åldern 25-30 år för att få ett representativt urval. Men så svarar bara 20 personer i den gruppen. Hmmm. Vad göra? Enkelt. Vi viktar upp svaren så att varje svar är värt 25/20. Dvs ett svar att man avser att rösta på Moderaterna blir värt 1,25.

6. Av ovanstående följer några enkla regler:

• Man ska inte jämföra olika institut med varandra. Se trender i de olika instituten istället.
• Förändringar som inte är statistikst säkerställda är inte säkerställda. Det innebär inte att de är osanna. Några ledtrådar till att själv avgöra detta är: Är detta en del i en långsiktig förändring, där var och en av förändringarna inte är statistiskt säkerställda, men trenden nedåt- eller uppåtgående, samt har det hänt något i politiken som förklarar drastiska förskjutningar i väljarkåren.
• En undersökning mår bäst av att ses i ljuset av tidigare undersökningar från samma institut. Även om förändringar är statistiskt säkerställda.
• Var försiktig med att tolka mätningar gjorda i juli och i början av augusti.

7. Så har vi det här med mobilisering av sina egna väljare. När olika partier innan valrörlesen har höga respektive låga opinionssiffror beror det ofta på att deras väljare är extremt mobiliserade (t ex socialdemokratiska väljare som tycker illa om Alliansen eller alliansväljare som tycker illa om Alliansen). Ju närmare valet man kommer desto mer mobiliseras partiernas väljare. Sålunda kan Centerpartiet gå från 3% till 5% i ett nafs.Det beror oftast inte på fiffiga (som grisknorrar) utspel, utan att det funnits latenta väljare som vaknat till.

8. Till sist. Det är ju så många osäkra väljare så mycket kan fortfarande hända. Ja, det kan det. Men inte beroende på att det finns osäkra väljare. Dessa tenderar att fördela sig ungefär som partisympatierna. Och även om det är en övervikt at demobiliserade alliansväljare som kanske ger ett något bättre utfall för Alliansen, så räcker det inte.  Annorlunda uttryckt, om inget dramatiskt inträffar så kommer Alliansen att vara mindre än de rödgröna.