En progressiv reformagenda kräver en majoritet i Riksdagen – dags att kompromissa på riktigt

Igår hade vi förhandling på företaget. Som vanligt började det med att vi och företaget presenterade utgångsbud. Ingen av oss fick vad vi ville helt och hållet. Efter den inledande diskussionen började vi syna varandras argument. Och efter några timmar hade vi mejslat fram ett gemensamt förslag som vi båda var nöjda med. Det är en bra tradition vi har, att förhandla. Alternativet hade varit att sturskt stå på sig, låta förhandlingarna stranda och hoppas att företaget ger med sig till slut. Och från företagets sida givetvis tvärtom. Ingen tror väl att det egentligen skulle gynna någon part i långa loppet.

Så tänker jag på samtalstonen inom politiken just nu. I Riksdagen har inget block majoritet och ingen vill ta in Sverigedemokraterna i ett regeringsunderlag. Resultatet har blivit ett chickenrace mellan blocken. Inom den borgerliga oppositionen avvisar man alla inviter till samarbete. Samarbete kan enligt oppositionen endast komma ifråga om regeringen driver Allianspolitik. Och från regeringens sida hävdas det att man bjuder in till samarbete. Men några konkreta inviter och öppningar verkar inte finnas, så det blir liksom bara munväder av det hela. I varje fall ser det ut så från en utomstående betraktare. Redan nu har positioneringen inför nästa val startat. Alla partier binder sig vid masten för att verka starka. Under tiden kan man fundera vem som styr skeppet.

I detta politiska kaos ska nu Socialdemokraterna ha kongress. Det går inte en dag utan att någon sidoorganisation ställer krav på vad partiet måste göra. I sig är det givetvis oerhört bra. Men. Och det är ett viktigt men, när alla beslut är fattade i helgen så ska de ju göras verkstad av dessa. När dessa beslut möter den politiska verkligheten i konungariket kommer några att bli rejält besvikna. Jag undrar i mitt stilla sinne hur denna frustration kommer att ta sig uttryck.

En indikation är kanske hur debatten förs på Facebook. Debattörer med en åsikt som inte stämmer överens med den egna utmålas inte sällan som förrädare mot partiets ideologi, som köpta av något skumt intresse eller som betalda lakejer som mest är ute efter att gynna den egna karriären. Här finns ingenting av det sansade samtalet, även om politisk dialog är något positivt för dessa människor (givet att den då understödjer den egna ståndpunkten). Insikten om att politik som faktiskt förändrar bygger på kompromisser, byggande av allianser med andra partier mm, är som bortblåst.

Jag skulle önska att det också fanns en diskussion om hur vi ska kunna regera. Vilka kompromisser kan vi göra? Med vilka partier? Och var går gränsen om det inte finns något intresse från oppositionen? I grund och botten kräver en progressiv reformagenda ett stöd från en majoritet i Riksdagen. Den majoriteten finns inte. Och det duger inte att agera som om den fanns.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s