Människor med tro behövs i politiken

Jag inser att det jag nu ska göra är att sticka ut hakan, trampa i ett getingbo och rent allmänt ge mig in i en debatt där jag riskerar att klumpas ihop med Siwert Öholm, Marcus Birro och Sarah Palin.

I helgen skrev Bo Rothstein en debattartikel i DN, ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”. Han refererar till World Value study där han tycker sig se att sekulära samhällen som Sverige är bättre än mer religiösa samhällen som USA.

Givetvis länkas artikeln av diverse personer på Facebook och i andra sociala medier och tas till intäkt för att religiösa organisationer inte ska ha något politiskt inflytande (eller i varje fall minimalt sådant). Socialdemokratiska kommentatorer går exempelvis till storms mot det faktum att Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) som en av de traditionella sidoorganisationerna i partiet, har en plats som adjungerad i partiets VU. Sammalunda har SSU, kvinnoförbundet och studentförbundet.

Vilka som ska vara adjungerade till VU är en fråga för sig. Man kan med fog ställa frågan om partiets sätt att knyta till sig sidoorganisationer är modernt, speglar dagens samhälle eller är särskilt effektivt. Den diskussionen tänkte jag lämna därhän.

Det som stör mig är den hatiska inställning som en del debattörer har. Troende socialdemokrater klumpas här, av vanligtvis sansade personer oblygt ihop med extremt högerkristna. Ja till och med islamiska terrororganisationer.

Om vi går tillbaka till Rothsteins debattartikel, så är en alternativ tolkning att samhällen med en generell välfärd är bättre än de med en selektiv eller obefintlig välfärd. Man får ungefär samma karta som Rothstein hänvisar till om man byter ut religiös-sekulär mot varma och kalla länder. Med samma logik kan man säga att människor som fryser är bättre än de som svettas.

Varför har då Sverige utvecklats till en välfärdsstat? Här har givetvis arbetarrörelsen en stor del. Men bland de framväxande folkrörelserna under tidigt 1900-tal fanns också frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Nu kan man ju lite storstolt slå sig för sitt socialdemokratiska bröst, men jag är övertygad om att den frigörande kraft som frikyrkorna innebar hade en hel del med resultatet att göra. Men buntar man ihop allt religiöst och smäller på etiketten ”högerkristna”, så missar man lätt detta.

Det låter sig sägas att man ska hålla religionen utanför politiken. Men hur? Ska kyrkor, synagogor, moskéer och andra ställen där troende samlas, förbjudas ha politiska åsikter? Ska vi förbjuda politiska organisationer och partier som har en religiös grund eller samlar människor med tro?

Och om man nu ska hålla religion utanför politiken, hur ska vi då hantera människor som har en tro? Ska de tillåtas ha politiska uppdrag? Steget är inte särskilt långt. Intolerans är ett sluttande plan. Politikens dark side of the force.

Jag har varit politiskt aktiv i drygt 40 år. Under den tiden har jag i miljörörelsen, fredsrörelsen och i många internationella solidaritetsprojekt, mött människor som kombinerat sin politiska övertygelse med en brinnande tro. Sverige och världen hade varit så mycket fattigare utan dessa människors engagemang.

När jag läser Rothsteins debattartikel en gång till slås jag av en slutsats som inte dras, men som är ganska självklar: länder där religion förbjuds och där människor av olika religion förföljs är minst lyckliga. Men det kanske kommer i nästa artikel.

Det här inlägget postades i Politik, Socialdemokraterna och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s