Dags att strama upp verksamheten

Idag publicerades den senaste SIFO-undersökningen och det är ingen munter läsning. Minus 2,8 procentenheter och nytt bottenrekord.

Nu är jag i och för sig inte så orolig för detta resultat. Regeringspartier tar stryk av att regera, särskilt om man regerar i minoritet, och den senaste tidens skriverier om Kommunal och Margot Wallström demobiliserar den socialdemokratiska väljarkåren.

Det som oroar mig är hur vi hanterat flyktingfrågan.

Ända sedan valrörelsen vet vi att socialdemokratin tar stryk så länge vi inte har en trovärdig politik som väver samman en generös flyktingpolitik, med våra övriga politik. Våra väljare behöver ett svar på hur politiken för ökad tillväxt, minskad arbetslöshet, bättre skola och så vidare, hänger ihop med vår generösa flyktingpolitik. Vårt budskap blev alldeles för spretigt. Flyktingfrågan gjordes till en moralisk fråga fristående från övrig politik.

Under våren signalerade ett antal kommunpolitiker att sitautionen var ansträngd och att regeringen borde företa ett antal åtgärder. Detta var alltså innan höstens flyktingvåg. Ingenting hände. Nollkommanix. Nada.

Så spolar vi fram till höstens händelser. Ett mycket stort antal människor på flykt söker sig till Sverige. En del för att de flyr för sina liv andra för att söka sig en ljusare framtid. Gränsen mellan de olika anledningarna är suddig.

Man kan konstatera att EUs förmåga att ta hand om situationen är obefintlig. Högerreaktionära regimer rullar ut taggtråd. Resten hoppas att EU tillslut ändå ska kunna göra någonting. Toppmöte på toppmöte avlöser varandra, utan tillräckliga resultat.

I Sverige vädrar olika krafter morgonluft, alltifrån de främlingsfientliga, de högerreaktionära till de som rent allmänt vill sätta politiska käppar i hjulet för regeringen.

I september håller Stefan Löfven ett tal på Medborgarplatsen i Stockholm. Vid den tidpunkten var opinionen fortfarande upprörd över Alan, den döde pojken som spolades upp på land och den bild som kablades ut. Bilden av talet var en regering som inte såg de problem som kunde ligga framöver, med behov av restriktioner. Läser man talet ser man en koppling mellan EUs ansvar och våra möjligheter att som nation ta vårt ansvar. Men så värst tydligt är det inte. Fokus i talet ligger på att vi i Sverige ska vara stolta över att vi kan ta emot så många flyktingar.

Och fortfarande är flyktingfrågan endast en moralisk fråga, frikopplad från regeringens övriga politik.

De som vid denna tidpunkt förordade restriktioner möttes med ogillande. Det var inte det Sverige vi ville bygga som socialdemokrater. Förmodligen var de som drabbades av bannbullan ganska nöjda med det, allteftersom socialdemokratin målade in sig i ett hörn där det politiska priset för att ta sig ut skulle bli högt.

Så börjar de riktigt stora problemet i slutet av hösten. Nu ändras tonen. Möjligen kan man säga att innehållet inte ändras i socialdemokraternas budskap. Hela tiden har det sagts att det finns en gräns för Sveriges möjligheter, att det måste vara ordning i flyktingmottagande et cetera. Men från att ha varit en brasklapp, en friskrivning i små bokstäver, blir det nu huvudbudskapet i feta versaler.

Det som verkar ha varit regeringens huvudspår, att få EU att ta ett större gemensamt ansvar, visar sig inte hålla. Taktiken att inte stöta sig med EU under förhandlingarna har uppenbarligen inte fungerat.

DN-debatt skriver idag Stefan Löfven och Åsa Romson om hur man ska förbättra nyanländas integrering. Det är ett bra initiativ. Till slut kopplas flyktingfrågan ihop med övrig politik. För om talet om att vi ska ha en generös flyktingpolitik hade parats med politiska initiativ så hade vårt opinionsläge idag förmodligen varit bättre.

Men ledningen för socialdemokratin valde att sjunga med änglarna några månader och glömde den politiska helheten, färdriktningen. Resultatet är nu att vi tar stryk av både de som vill ha en generös flytkingpolitik och de som vill ha en mer restriktiv sådan.

På kommunal nivå finns det gott om socialdemokratiska politiker som förmått möta utmaningarna och att hantera situationen. De har under lång tid efterfrågat åtgärder för att underlätta flyktingarnas etablering med bostad, skola och arbete. Det har presenterats en mängd förslag på åtgärder som regeringen kunnat genomföra. Därför är det en ödets ironi att regeringen skyller på kommunerna när man inför olika restriktioner, åtgärder som främst genomfördes för att hjälpa statliga Migrationsverket.

Samtidigt är regeringen skicklig på det som är traditionell socialdemokratisk regeringspolitik. En mängd vallöften infrias och klyftorna i samhället minskar. Men detta är svårt att synliggöra när fokus ligger på flyktingfrågan.

Det är dags att strama upp verksamheten. Och då menar jag inte en ny kampanj eller nya ”fräscha” utspel. Här krävs rejäla krafttag för att återta det politiska initiativet. Det handlar om strukturella förändringar. ”Business as usual” är inte ett alternativ om vi vill ha en rimlig chans att vinna nästa val.

Publicerat i Politik, Socialdemokraterna | Märkt | Lämna en kommentar

Några punkter om att köra bil i Göteborg

Att köra bil i Göteborg är en minst sagt adrenalinhöjande aktivitet. Här kommer en liten lista i all enkelhet:

1. Om två filer går ihop längre fram, antingen på grund av vägarbete (känns igen på stora blinkande pilar och/eller oranga skyltar) eller så kallad vävning (en göd gaffel som går ihop till en pil) så gäller att man utnyttjar alla filer och lugnt och stilla saxar ihop dessa vid hindret eller när filerna går ihop. Man behöver inte gå in låååångt i förväg, dels för att det är korkat att stå i kö, dels för att om man byter fil lite hur som korkar det till båda filerna.

2. Det är inte ok att på olika sätt uppmärksamma bilister som kört som man ska enligt punkt 1 att de snällt borde göra samma fel som den som blinkar med helljuset/hytter med näven eller snurrar långfingret 5 mm utanför tinningen.

3. Från tid till annan är det mycket trafik i Göteborg och som den uppmärksamme bilisten noterar är inte gatunätet riktigt dimensionerat för detta. I hårt ansträngda korsningar uppstår därför lätt problem om trafiken stannar upp så att bilar blir stående mitt i korsningen. Lösningen på detta problem är INTE att köra in i korsningen och bli stående så att alla annan trafik inte kan köra in i korsningen. Man kör in i korsningen när man ser att det finns plats på ”andra sidan” även om det skulle bli rött ljus eller stopp av annan anledning. Om alla kör in i korsningen för att ”inte förlora sin plats”, så kommer till slut ingen fram. Och det är inte så bra. Och detta gäller även kollektivtrafiken kanske ska tilläggas.

4. Sen var det högerregeln. Om man inte kör på huvudled (känns igen genom vägmärket gul ruta på sniskan) så ska man lämna företräde för fordon som kommer från höger. I Sverige har vi ingen ”störst kör först”-regel eller ”stora gator har företräde” eller så. utan vi har en enkel regel. Fordon som kommer från samma sida som goddaghanden har företräde om man inte kör på huvudled.

5. Cyklar har inte rätt att cykla över övergångsställen om det inte är markerat cykelbana i de vita strecken. Där man har rätt att cykla har de snälla personerna som ritat zebrastrecken låtit bli att måla streck just där man får cykla. Eller om man så vill, man får cykla där det är asfalt, inte där det är målade vita streck.

6. Nej man har inte rätt att stå på två p-rutor om man äger en Audi, BMW eller Mercedes (eller annat märke).

Tillagt efter en god natts sömn:

7. Blinkers används med fördel när man ska svänga eller byta fil.

8. När en bil blinkar och vill byta fil så skapar man utrymme så att filbytet går snabbt, säkert och inte i onödan korkar till en eller flera filer. Man trycker således INTE på gaspedalen för att täppa till en eventuell lucka. Det som då händer är att bilen som vill byta fil stannar till varpå trafiken i onödan stoppas upp. Dssutom kan det leda till krockar och annat otyg.

9. Ekokörning är bra. Men det funkar inte att sakta glida in på treans växel mot rödljuset med stor lucka till framförvarande bil, när det är en kö på 50 bilar bakom. Utrymmet på stadens gator räcker liksom inte till och det gör köer onödigt långa och bilister onödigt stressade. Vill du göra något eko? Utnyttja gärna regionens utmärkta kollektivtrafik.

Klart slut. Igen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En progressiv reformagenda kräver en majoritet i Riksdagen – dags att kompromissa på riktigt

Igår hade vi förhandling på företaget. Som vanligt började det med att vi och företaget presenterade utgångsbud. Ingen av oss fick vad vi ville helt och hållet. Efter den inledande diskussionen började vi syna varandras argument. Och efter några timmar hade vi mejslat fram ett gemensamt förslag som vi båda var nöjda med. Det är en bra tradition vi har, att förhandla. Alternativet hade varit att sturskt stå på sig, låta förhandlingarna stranda och hoppas att företaget ger med sig till slut. Och från företagets sida givetvis tvärtom. Ingen tror väl att det egentligen skulle gynna någon part i långa loppet.

Så tänker jag på samtalstonen inom politiken just nu. I Riksdagen har inget block majoritet och ingen vill ta in Sverigedemokraterna i ett regeringsunderlag. Resultatet har blivit ett chickenrace mellan blocken. Inom den borgerliga oppositionen avvisar man alla inviter till samarbete. Samarbete kan enligt oppositionen endast komma ifråga om regeringen driver Allianspolitik. Och från regeringens sida hävdas det att man bjuder in till samarbete. Men några konkreta inviter och öppningar verkar inte finnas, så det blir liksom bara munväder av det hela. I varje fall ser det ut så från en utomstående betraktare. Redan nu har positioneringen inför nästa val startat. Alla partier binder sig vid masten för att verka starka. Under tiden kan man fundera vem som styr skeppet.

I detta politiska kaos ska nu Socialdemokraterna ha kongress. Det går inte en dag utan att någon sidoorganisation ställer krav på vad partiet måste göra. I sig är det givetvis oerhört bra. Men. Och det är ett viktigt men, när alla beslut är fattade i helgen så ska de ju göras verkstad av dessa. När dessa beslut möter den politiska verkligheten i konungariket kommer några att bli rejält besvikna. Jag undrar i mitt stilla sinne hur denna frustration kommer att ta sig uttryck.

En indikation är kanske hur debatten förs på Facebook. Debattörer med en åsikt som inte stämmer överens med den egna utmålas inte sällan som förrädare mot partiets ideologi, som köpta av något skumt intresse eller som betalda lakejer som mest är ute efter att gynna den egna karriären. Här finns ingenting av det sansade samtalet, även om politisk dialog är något positivt för dessa människor (givet att den då understödjer den egna ståndpunkten). Insikten om att politik som faktiskt förändrar bygger på kompromisser, byggande av allianser med andra partier mm, är som bortblåst.

Jag skulle önska att det också fanns en diskussion om hur vi ska kunna regera. Vilka kompromisser kan vi göra? Med vilka partier? Och var går gränsen om det inte finns något intresse från oppositionen? I grund och botten kräver en progressiv reformagenda ett stöd från en majoritet i Riksdagen. Den majoriteten finns inte. Och det duger inte att agera som om den fanns.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Människor med tro behövs i politiken

Jag inser att det jag nu ska göra är att sticka ut hakan, trampa i ett getingbo och rent allmänt ge mig in i en debatt där jag riskerar att klumpas ihop med Siwert Öholm, Marcus Birro och Sarah Palin.

I helgen skrev Bo Rothstein en debattartikel i DN, ”Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle”. Han refererar till World Value study där han tycker sig se att sekulära samhällen som Sverige är bättre än mer religiösa samhällen som USA.

Givetvis länkas artikeln av diverse personer på Facebook och i andra sociala medier och tas till intäkt för att religiösa organisationer inte ska ha något politiskt inflytande (eller i varje fall minimalt sådant). Socialdemokratiska kommentatorer går exempelvis till storms mot det faktum att Tro och Solidaritet (tidigare Broderskap) som en av de traditionella sidoorganisationerna i partiet, har en plats som adjungerad i partiets VU. Sammalunda har SSU, kvinnoförbundet och studentförbundet.

Vilka som ska vara adjungerade till VU är en fråga för sig. Man kan med fog ställa frågan om partiets sätt att knyta till sig sidoorganisationer är modernt, speglar dagens samhälle eller är särskilt effektivt. Den diskussionen tänkte jag lämna därhän.

Det som stör mig är den hatiska inställning som en del debattörer har. Troende socialdemokrater klumpas här, av vanligtvis sansade personer oblygt ihop med extremt högerkristna. Ja till och med islamiska terrororganisationer.

Om vi går tillbaka till Rothsteins debattartikel, så är en alternativ tolkning att samhällen med en generell välfärd är bättre än de med en selektiv eller obefintlig välfärd. Man får ungefär samma karta som Rothstein hänvisar till om man byter ut religiös-sekulär mot varma och kalla länder. Med samma logik kan man säga att människor som fryser är bättre än de som svettas.

Varför har då Sverige utvecklats till en välfärdsstat? Här har givetvis arbetarrörelsen en stor del. Men bland de framväxande folkrörelserna under tidigt 1900-tal fanns också frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Nu kan man ju lite storstolt slå sig för sitt socialdemokratiska bröst, men jag är övertygad om att den frigörande kraft som frikyrkorna innebar hade en hel del med resultatet att göra. Men buntar man ihop allt religiöst och smäller på etiketten ”högerkristna”, så missar man lätt detta.

Det låter sig sägas att man ska hålla religionen utanför politiken. Men hur? Ska kyrkor, synagogor, moskéer och andra ställen där troende samlas, förbjudas ha politiska åsikter? Ska vi förbjuda politiska organisationer och partier som har en religiös grund eller samlar människor med tro?

Och om man nu ska hålla religion utanför politiken, hur ska vi då hantera människor som har en tro? Ska de tillåtas ha politiska uppdrag? Steget är inte särskilt långt. Intolerans är ett sluttande plan. Politikens dark side of the force.

Jag har varit politiskt aktiv i drygt 40 år. Under den tiden har jag i miljörörelsen, fredsrörelsen och i många internationella solidaritetsprojekt, mött människor som kombinerat sin politiska övertygelse med en brinnande tro. Sverige och världen hade varit så mycket fattigare utan dessa människors engagemang.

När jag läser Rothsteins debattartikel en gång till slås jag av en slutsats som inte dras, men som är ganska självklar: länder där religion förbjuds och där människor av olika religion förföljs är minst lyckliga. Men det kanske kommer i nästa artikel.

Publicerat i Politik, Socialdemokraterna | Märkt | Lämna en kommentar

Hur bra är decemberöverenskommelsen egentligen?

Knappt har bläcket torkat på decemberöverenskommelsen innan debatten om vad som egentligen hänt, vem som var med på mötena, vem som sa vad och vem som egentligen vunnit på överenskommelsen är i full gång. De som spinner mest verkar vara Alliansen och det ger en antydan om vem som inte vann. Vem som behöver så att säga ”säkra bakåt”. Alliansen.

Men vi socialdemokrater ska kanske inte jubla så högt vi heller:

Min främsta farhåga är att det är en bräcklig överenskommelse som är frivillig. Om man får tro borgerliga kommentatorer på Facebook och i mitt Twitterflöde så är det lite hela havet stormar inom borgerligheten. Man noterar, mycket riktigt, att överenskommelsen innebär att Alliansen och de infående borgerliga partierna, i fortsättningen kommer att lämna wo när budgeten ska beslutas. Hur länge kommer ledningarna i de borgerliga partierna att orka hålla emot? Att inte ta minsta lilla förevändning för att basunera ut att Socialdemokraterna brutit överenskommelsen? Vi får väl se. De kommande åren fram till nästa val kommer att bli poltisk dans på ytterst slak lina.

Sen har vi det här med den politiska processen. Sverige har en tradition av att ha regeringar som inte har egen majoritet. Det har gjort att viktiga beslut med nödvändighet måste fattas efter fröhandlingar med ett eller flera partier. Det kommer att finnas behov av sådana beslut utanför budgetprocessen och därtill hörande beslut. Ta exempelvis skolan eller hur vi ska organisera välfärden. Enda chansen för Alliansen att vara riktig opposition kommer ju att vara inom dessa områden. Här kommer allianspartierna att frondera och markera mot en regering i minoritet. Samtidigt kommer Socialdemokratins möjlighet att förhandla inom samarbetet med MP och i förekommande fall V, att begränsas av att man ändå kommer att få igenom sin budget. Kort sagt, detta kommer att öka polariseringen och minska möjligheterna till breda politiska överenskommelser utanför budgeten. Jag tror att MP och V är ganska nöjda med överenskommelsen.

Nu tror jag dock att ingen annan väg var bättre i det uppkomna politiska läget. Men det innebär inte att det nu är frid och fröjd. Om det efter valet krävdes politisk skicklighet för att få igenom Socialdemokratisk politik så kommer det efter decemberöverenskommelsen inte att krävas mindre utan snarare än mer politiskt hantverk.

Publicerat i Politik, Socialdemokraterna | Märkt , | 3 kommentarer

Jag blir så förbannat trött på att prata om SD

Den senaste tiden har den politiska debatten i Sverige handlat om SD. Inte hur vi ska få fler jobb, hur vi ska hantera klimatproblemen, hur vi ska fixa den svenska skolan, hur vi ska fixa bostadspristen. Nej vi har pratat om SD. Vad de gör, vad de tycker och vilken etikett som är lämplig att sätta på SD.

Kan vi sluta nu?!

Jag bor i nordöstra Göteborg. Mina grannar kommer från hela jordklotet. I Hemköp finns alla möjliga människor. Det är ett myller av olika språk. Jag trivs här. Det är min stadsdel och mina grannar. Men om man ska bo tillsammans, människor med olika bakgrund och erfarenheter, en del med krigserfarenhet, andra som flytt för sina liv och en del som kom hit för att jobba på Kulan, så nog fan får man anstränga sig för att det ska fungera. Att bo tillsammans med människor som inte är som jag kräver en del. Och visst blir jag förbannad på någon som inte följer de regler i kön som jag tycker man ska följa. Jag inbillar mig att jag därvidlag inte är särskilt unik.

Ett samhälle där människor kommer från jordens alla hörn kan bli ett rikt samhälle. Men det kommer inte gratis just därför att vi lätt blir förbannade på dem som inte är som vi själva är. Detta kan ingen politik i världen ändra på. Vad vi däremot kan ändra är allt det där som skapar rädsla, otrygghet och känsla av att inte få vara med eller behövas. Hög arbetslöshet, bostadsbrist eller undermåligt underhåll, nedgågna samhällen, nedläggning av samhällsservice som vårdcentral, försäkringskassa mm, gör det svårare att stå ut med det som är olika. För en del människor verkar det bli så outhärdligt att man söker sig till SD.

Under de senaste åren har det från tid till annan ordnats seminarier om SD och deras skumma förflutna och problematiska nutid. Olika föreläsare åker land och rike kring för att uppamma det antirasistiska motståndet mot SD. Jag har givetvis ingen annan åsikt än att SD är ett rasistikt parti och förmodligen också fascistiskt. Men tanten framför mig i kassakön på Hemköp kommer fortfarande att vara rädd att gå hem på kvällen och blir förbannad på killen framför sig i kön som trängde sig. Hennes rädsla för det nya kommer inte att försvinna med ett seminarie till om SDs fascism. Unga män i glebygd som ser livet försvinna i tröstlöshet kommer inte att skylla sin belägenhet på något annat bara för att vi har ett seminarie till om vilka nazistiska organisationer olika företrädare i SD varit med i förr. Inga av dessa gruppers problem kommer ifrån att vi tar emot flyktingar som flyr för sina liv och inga av dessa gruppers problem kommer att lösas om vi tar emot färre flyktingar.

Så kan vi sluta prata om SD nu? Så förtvivlat intressanta är de inte.

Kan vi istället börja formulera politiska lösningar om ur vi hanterar de problem som uppstår ur människors otrygghet, arbetslöshet och ur ökande klyftor i samhället? Jag tror att det handlar om mer kraftfulla åtgärder än de vi hittils presterat. Hade vi varit bättre hade inte SD fått sina röster. I det kommande extra valet finns det goda möjligheter att triangulera de frågor som gör att SD frodas och vrida dem, inte till en fråga om vi och dem som SD vill, utan till en fråga om arbete och ett värdigt liv för alla i hela Sverige.

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Om ansvar och igelkottars sexliv

Det sägs att när igelkottar parar sig så får de ta det varsamt. Av någon anledning kommer detta talesätt upp i tankarna när jag hör alla ultimativa uttalanden i regeringsfrågan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar